Super fly

Jag har beef med en fluga som vägrar flyga ut ur mitt rum. En stor, fet fluga som surrar i mitt öra när jag sover och stör min sömn. Jag kan inte koncentrera mig och har nog stirrat mig blind på den, hur den gnider ihop sina små flugben och rättar till sina vingar. Jag vill gärna inte smälla tll den, utan släppa ut den. Men mitt tålamod börjar testas. Den surrar och flyger mot fönsterrutan, trots att ena fönstret är vidöppet. Och så här har det pågått hela helgen nu. Oerhört trivial beef, jag vet.

Frank Marklund och Tony Hultqvist på Galleri Bella

Bild av Fredrik Cedervall

Yes, återigen vistas jag på Andra Långgatan, och man kan tycka att bloggen börjar bli lite av ett heligt tempel tillägnad just denna gata. Inte så konstigt däremot eftersom det alltid verkar hända något nytt och spännande här. Plus att den påminner mycket om mina framtida drömmars stad, Berlin. Så som sagt, har ni inte strosat på Göteborgs hipster gata nummer ett än så är det tillfälle för det nu.
På Galleri Bella i slutet av gatan hålls en delad utställning som konstnärerna Frank Marklund och Tony Hultqvist står bakom. Det var vernissage 8/8, och mitt i all Way Out West hysteri tog jag mig dit för en stunds betraktelse. Det var ett skönt inslag i festivalyran som fortfarande surrade i huvudet. Väl där möttes jag av en bunt med glada människor och musik, stämningen var mycket varm och familjär.

Tony Hultqvist, 24, uppvuxen i en stad utanför Uppsala men numera bosatt i Stockholm, har sysslat med grafisk design sedan 11 års ålder och jobbar just nu bl. a med Fair Magazine. Hans fotografier må vara få på Galleri Bella men ger ett gediget intryck, det är ett fint språk som förmedlas och den anonyma karaktären som porträtteras väcker min oerhörda nyfikenhet och jag vill se mer.
Jag ringde upp Tony för att stilla min nyfikenhet.
– Det ska föreställa mig, och hur jag lever mitt liv som diabetiker. Jag vill ge folk en tankeställare. Ta en kostymklädd karaktär som man kanske i vanliga fall ser i ett urbanskt mecka och slänga ut skogen. Vända på perspektivet och fråga sig vart man är på väg.

Den bästa responsen enligt Tony är när folk kollar undrande.
– Det finns en röd tråd i verken, de förklarar varandra. Man tror att man ska få budskapet direkt för att de innehåller element av grafisk form och reklam. Men det bästa är att se hur folk gapar och kliar sig på huvudet.

I den större delen av lokalen där Frank Marklunds verk huserar möts man av en flodvåg av detaljer och intryck. Det är en varierad utställning med verk i bläck och tusch, samt ett par skulpturer, och en litografi. Man dras väldigt fort in i en värld som färgas av en omättlig fantasi. Verken växer ju mer man står och observerar dem, och detaljrikedomen får en att upptäcka något nytt för varje ögonkast.

Jag besökte galleriet igen några dagar senare för att prata lite mer med Frank Erik Nicanor Marklund, 23. En ung och lovande konstnär från Östersund som bott i Göteborg i snart ett år.
– Städerna skiljer sig mycket, det är en helt annan miljö. Fast de är båda hamnstäder även om den ena ligger mitt i landet och så blåser det mycket.

Det är mycket djur och natur när man kollar på verken och läser på Franks blogg, han känns som ett naturbarn som gärna vistas mer under ytan än över, och han berättar stolt att han haft 50 baddagar denna sommar.
– Vatten är mitt element, säger han och ler.

Runt 16 till 17 års ålder hittade Frank en stil som han säger har eskalerat till en enhet. Vilken form uttrycket tar varierar sig gärna.
– Det är spontana intryck, inre visioner och bilder. Jag gräver i det undermedvetna och tar fram den sidan.

När vi börjar prata om skapandeprocessen så kommer det fram hur mycket själ som ligger bakom allt jobb.
– Jag äter lite, tar en kopp te, lyssnar på musik och sätter mig när och tecknar. Min dygnsrytm är helt skruvad, jag jobbar när andra sover och vice versa. Ett av verken som hänger här har tagit mellan 250 till 300 timmars arbete. Det varierar, och beror lite på vad som händer runt omkring en, och vad man behöver själv.

Drömmen är att kunna leva på konsten och Frank verkar ha bestämt sig.
– Det är nu, just nu. En chans, en grej att fokusera på.

Utställningen kommer att hålla på fram till 21/8, och Frank kommer att vara på Galleri Bella från 14-21 varje dag. Något som inte får missas.

The late late late late show

Jag har varit alltför slö med uppdateringen nu, tänk vad några dagars semester kan göra. Dra ner en i underbart fördärv!
Mycket har hänt och jag ska försöka att få med allt i ett inte alltför långt inlägg.
Número uno, flytten. Det var slititgt värre, men värt alla skrubbsår och blåmärken. För nu bor jag i ett blommigt kollektiv med sju andra solrosor som lyser upp och förgyller vardagen. Det är skönt att som frilans inte vara helt ensam, lätt att man låser in sig och bara skriver, kikar fram lite då och då genom persiennerna, och sporadiskt äter någon smörgås. Icke då, nu fins det människor i huset som lever sina liv aktivt och parallellt med mitt, och jag trivs bra, och jag äter bra.

Número dos får då bli mitt välmående. För som det är nu så finner jag mig i ett tillstånd av lycka. Även om jag inte har ett välbetalt jobb eller någon karl så trivs jag i mitt solbruna skinn. Jag jagar glatt vidare efter jobb, jag går leendes själv på gator och torg och längtar inte efter att ingå i någon form av tvåsamhet. Och det är underbart. Skulle kunna säga att jag är på nytt förälskad i mig själv, och min familj samt vänner. Och den här kärlekshistorien lär nog aldrig ta slut.
På tal om kärlek, musik är ju det näst bästa. Och número tres i uppdateringen blir festivalen Way Out West. Jag trodde inte jag skulle lyckas ta mig dit, men det gjorde jag. Efter att de bokat Kelis kände jag att jag inte hade någon ursäkt längre för att inte gå. Så jag skrev upp mig som volontär eftersom ackreditering var extra svår att få i år. Tur nog fick jag jobba innan och efter själva festivalen, så jag kunde gå på alla spelningar jag hade planerat in.

Torsdagens klubbspelning var en bra start på festen, jag såg Petter med ett stort entourage live på Trädgår'n. Det var tjockt med folk utanför och inne i lokalen, och stämningen var på topp. Och det mest mysiga på kvällen var att promenera hem i regnet lyssnandes på Cannonball Adderley. Det är så man avslutar en sommarnatt!

På fredagen var det fullspäckat, jag kikade lite på Christian Kjellvander, Iron & Wine, Looptroop Rockers, Franz Ferdinand, Okkervil River, Sonic Youth, Sigur Rós, Broder Daniel och Buraka Som Sistema. Höjdpunkterna denna dag var isländska Sigur Rós och portugisiska Buraka Som Sistema. Båda akterna bjöd på en bra show, Sigur "hej-du-ger-mig-rysningar" Rós gav ett stilfullt och vackert intryck. Och Buraka Som Sistema fick ett helt tält att lyfta när de fick publiken att hoppa likt svettiga masajer och skaka loss som om det vore på Rios festival.

Efter fredagen var kroppen något mör, att stretcha är väldigt underskattat på festival, och lördagen skulle bjuda på mer fysisk aktivitet. Det blev Kelis, N.E.R.D, Li'l Kim och The Flaming Lips.
Kelis kom ut på scen lika söt som en karamell i sin rosa topp och bjöd på en svängig och soft show. N.E.R.D slog till som en orkan och alla sveptes med. Mina fötter fick en del rejäla stampningar och folk surfade i publiken trots förbudet. Tjejer suktade efter Pharell och det såg ut som det skulle bli en del groupie love för herrn lite senare.
Li'l Kim var wack. Jag trodde hon skulle ta oss tillbaka till hennes Junior M.A.F.I.A dagar, men det blev bara pannkaka. Playback och karaoke på andras låtar är ingen höjdare. Jag skrattade tyvärr åt och inte med henne. Som tur var räddade The Flaming Lips dagen. Som ett barn som upptäcker något alldeles nytt och formidabelt, fnittrade jag och fånlog mig igenom hela spelningen. Mina ögon var som två stora kristallkulor och mungiporna försökte nå skyarna. Det var ren och skär lycka förpackad i form av The Flaming Lips. Ett bra avslut på en bra festival. Jag väntar nyfiket på nästa års upplaga.