"Det här är MIN låt!"

Så brukar min syster ofta skrika ute på dansgolvet, och det brukar bli mer än en gång. Det är ytterst roligt, jag kan inte annat än skratta och ryckas med i hennes extas när en av hennes favoritlåtar spelas. Och vilken underbar bekräftelse för den DJ som spelar. Jag hoppas jag också får uppleva det i framtiden, att få spela på en klubb och se hur glada peeps blir av att man spelar något de tycker om och blir glada av.

Jag har skrivit om Blenda och Blenda-Lars innan, nu har han och Monika "Demonika" Svensson startat sin eminenta DJ-kurs igen, och självklart är jag där och vill lära mig. Jag gick kursen för längesedan, någon gång under gymnasietiden, men hann bara med två tillfällen. Och eftersom kunskapen aldrig satte sig eller viljan inte riktigt fanns med i bilden, så är det nu ypperligt att försöka igen. Kursen startade 18/11 på JP Disco, en DJ-butik här i Göteborg. Och inte nog med att det var kursstart, TV4 var där och filmade. Jag försökte förgäves gömma mig ifrån kameran, men allt-i-allo journalisten ville ha med mig i inslaget. Så nu har jag varit med på nyheterna också, skönt att det var i en "feelgood" nyhet, och inget hemskt. Ni kan se inslaget här: http://anytime.tv4.se/webtv/?progId=684604&treeId=100722&renderingdepartment=2.757

Musikaliska minnen

Diskuterade häromdagen med min mor om musikaliska minnen, dvs minnen där musik eller ljud lämnat ett lite djupare spår. Hon berättade om när jag som bebis satt på täcket och lyssnade på klassisk pianomusik, oftast Chopin. Och jag lyssnade spänt på varje ton. Det är kanske därför jag får så starka emotionella reaktioner när jag hör ett klassiskt pianostycke. Mitt allra starka och första minne är att jag runt fem eller sex års ålder satt fastklistrad framför MTV och såg på Yo! Raps. Det var då jag såg De La Soul för första gången. Deras video till " Me, Myself and I" är något av en milstolpe för mig, och efter den vart jag liksom inte densamma. Jag lyssnade inte så mycket på Chopin, utan jag blev frälst av hiphop. För kanske fem år sedan, så letade jag fram ett kassettband med The Four Tops, och då blev deras "Ain't No Woman (Like The One I Got) ett sådant märke i tiden, jag har alltid blivit matad med soul, men det var just den kvällen, som jag var riktigt redo för dess magi. Och nu känner jag mig mest bara lycklig av all musik, jag fortsätter att samla på mig och jag väntar på att ännu bli förtrollad och uppslukad.
Mitt senaste minne är inte så mycket musik, även om det kan tyckas så för mina öron, det var hans andetag. Ett andetag nära mitt öra som omvandlades till havet, och när jag var vid havet så kunde jag höra hans andetag. Det kommer för mig vara ett fint musikaliskt minne.

Fortsätt lyssna och känna därute, musik är livet.