The late late late late show

Jag har varit alltför slö med uppdateringen nu, tänk vad några dagars semester kan göra. Dra ner en i underbart fördärv!
Mycket har hänt och jag ska försöka att få med allt i ett inte alltför långt inlägg.
Número uno, flytten. Det var slititgt värre, men värt alla skrubbsår och blåmärken. För nu bor jag i ett blommigt kollektiv med sju andra solrosor som lyser upp och förgyller vardagen. Det är skönt att som frilans inte vara helt ensam, lätt att man låser in sig och bara skriver, kikar fram lite då och då genom persiennerna, och sporadiskt äter någon smörgås. Icke då, nu fins det människor i huset som lever sina liv aktivt och parallellt med mitt, och jag trivs bra, och jag äter bra.

Número dos får då bli mitt välmående. För som det är nu så finner jag mig i ett tillstånd av lycka. Även om jag inte har ett välbetalt jobb eller någon karl så trivs jag i mitt solbruna skinn. Jag jagar glatt vidare efter jobb, jag går leendes själv på gator och torg och längtar inte efter att ingå i någon form av tvåsamhet. Och det är underbart. Skulle kunna säga att jag är på nytt förälskad i mig själv, och min familj samt vänner. Och den här kärlekshistorien lär nog aldrig ta slut.
På tal om kärlek, musik är ju det näst bästa. Och número tres i uppdateringen blir festivalen Way Out West. Jag trodde inte jag skulle lyckas ta mig dit, men det gjorde jag. Efter att de bokat Kelis kände jag att jag inte hade någon ursäkt längre för att inte gå. Så jag skrev upp mig som volontär eftersom ackreditering var extra svår att få i år. Tur nog fick jag jobba innan och efter själva festivalen, så jag kunde gå på alla spelningar jag hade planerat in.

Torsdagens klubbspelning var en bra start på festen, jag såg Petter med ett stort entourage live på Trädgår'n. Det var tjockt med folk utanför och inne i lokalen, och stämningen var på topp. Och det mest mysiga på kvällen var att promenera hem i regnet lyssnandes på Cannonball Adderley. Det är så man avslutar en sommarnatt!

På fredagen var det fullspäckat, jag kikade lite på Christian Kjellvander, Iron & Wine, Looptroop Rockers, Franz Ferdinand, Okkervil River, Sonic Youth, Sigur Rós, Broder Daniel och Buraka Som Sistema. Höjdpunkterna denna dag var isländska Sigur Rós och portugisiska Buraka Som Sistema. Båda akterna bjöd på en bra show, Sigur "hej-du-ger-mig-rysningar" Rós gav ett stilfullt och vackert intryck. Och Buraka Som Sistema fick ett helt tält att lyfta när de fick publiken att hoppa likt svettiga masajer och skaka loss som om det vore på Rios festival.

Efter fredagen var kroppen något mör, att stretcha är väldigt underskattat på festival, och lördagen skulle bjuda på mer fysisk aktivitet. Det blev Kelis, N.E.R.D, Li'l Kim och The Flaming Lips.
Kelis kom ut på scen lika söt som en karamell i sin rosa topp och bjöd på en svängig och soft show. N.E.R.D slog till som en orkan och alla sveptes med. Mina fötter fick en del rejäla stampningar och folk surfade i publiken trots förbudet. Tjejer suktade efter Pharell och det såg ut som det skulle bli en del groupie love för herrn lite senare.
Li'l Kim var wack. Jag trodde hon skulle ta oss tillbaka till hennes Junior M.A.F.I.A dagar, men det blev bara pannkaka. Playback och karaoke på andras låtar är ingen höjdare. Jag skrattade tyvärr åt och inte med henne. Som tur var räddade The Flaming Lips dagen. Som ett barn som upptäcker något alldeles nytt och formidabelt, fnittrade jag och fånlog mig igenom hela spelningen. Mina ögon var som två stora kristallkulor och mungiporna försökte nå skyarna. Det var ren och skär lycka förpackad i form av The Flaming Lips. Ett bra avslut på en bra festival. Jag väntar nyfiket på nästa års upplaga.