Att lyssna på detta stockholmsgäng är lite som att kliva in i en folksaga. Man känner igen sig men man vet ändå inte riktigt var man är.
    – Vi vill att det ska kännas tidlöst, säger Lisa Isaksson som bor i Åkersberga och som skriver det mesta av musiken.
    – Låtarna är arrangerade med många olika instrument, men alla är väldigt varsamt och sparsmakat spelade. Det blir ett skört men ändå djupt sound, tillägger Anders Engqvist som bland annat står för dragspel, rytm och klarinett.
    Deras debut When this was the future släpptes den 26 juni. De åtta kontrastrika spåren, som kastar sig mellan glädje och melankoli är skrivna och inspelade under två års tid. De första inspelningarna gjorda av Lisa Isaksson själv och resten tillsammans med vännerna i Piu.
    – Vi har inte velat stressa fram något utan låtit skivan mogna fram. Det är viktigt att vi får den precis som vi vill ha den, säger Lisa Isaksson.
    Med influenser som Joni Mitchell, Kate Bush och Mellow Candle har hon skrivit musik i drygt fyra år. Och ungefär lika länge har hon spelat med Piu.
Hur uttalas förresten Piu?
    – Ingen vet riktigt, inte ens vi i bandet. Alla säger olika. En gång var vi tvungna att hitta på ett namn fort inför en spelning. Det betyder inget speciellt, säger Lisa Isaksson lite försynt.
Vad är det viktigaste med att skapa?
    – Att uttrycka sig och göra någon som man själv tycker känns fint. Känna att man har gjort något man är nöjd med. Kanske göra någon annan i världen gladare. Och att spela tillsammans så klart.
    I sommar spelade de bland annat på Dragonfly Festival utanför Göteborg, vilket kanske inte är så överraskande med tanke på att den arrangeras i en forntidsby – något som passar tidlösa Lisa o Piu alldeles utmärkt.