The Script började med att två musikintresserade vänner från Dublin flyttade till USA för att producera andras musik. Där mötte de den tredje medlemmen och bandet bildades.
    Första spåret We cry känns direkt igen efter att ha spelats en del i radio, och det är just det ändamålet musiken känns gjord för. Blandningen av olika genrer låter till en början intressant, men det tar inte lång tid att lyssna färdigt på dem. Det är inte så konstigt – du har på något sätt hört det mesta förut.
    The Script beskriver sig själva med orden “vi spelar pop, helt enkelt” medan skivbolaget vill etikettera dem som “keltisk soul”. Där finns både hiphopkänsla och känslomässig poprock i stil med The Fray. Låtarna på albumet låter i stort sett som radiohits allihop, med undantag av Rusty halo som känns syntinfluerad och sticker ut något ur den välpolerade helheten.
    Det självbetitlade albumet har petat ner ABBA Gold från förstaplatsen på listan över mest sålda album i Storbritannien. Det är tydligt att The Script hittat ett säljande koncept. Oavsett om de når sitt påstådda mål att alla människor på jorden någon gång ska ha hört något av dem, vågar jag nog konstatera att åtminstone väldigt många av oss kommer att få höra av The Script i fortsättningen.