Det första numret av DVD-tidningen Uzi Magazine kom för tre år sedan och porträtterade lokala konstnärer och tokfransar i Tokyo. Nu (!) är det andra numret här, och det fokuserar på kompositören, producenten och enslingen Björn Olsson.
    Det känns skäligt. Olsson tillhör ju faktiskt svenskt musiklivs mer intressanta figurer. För två decennier sedan grundade han det legendariska skränsällskapet Union Carbide Productions, och det var han, tillsammans med rockbjörnen Ebbot Lundberg, som ett antal år senare bildade The Soundtrack Of Our Lives. Den senaste tiden har han ägnat åt sina drömska, melodiösa soloskivor, samt åt att producera den svenska artisteliten, exempelvis Håkan Hellström, Caesar’s Palace och Mando Diao. Olsson är helt enkelt en oförtjänt osynlig figur (även om det till stor del är självvalt), så hatten av för Uzis ämnesval.
    Det omfångsrika materialet på DVD:n är uteslutande filmat av Marcel Toures – konstnär, filmskapare och nära vän till Olsson. Den tidigare har under åren dokumenterat deras umgänge och då lyckats fånga den senare med garden nere. Resultatet är varma, intima bilder som möter Olssons lika varma och intima kompositioner.
    Detta material är indelat i tre kapitel:
    Det första har titeln Bohuslän och har också filmats just där. Här händer det inte mycket, inget berättas. Vi får ta del av Toures intryck av omgivningen och följa Olsson när han lunkar omkring i sin vita skärmmössa, när han plockar svamp och cyklar, när han visslar och fiskar krabbor. Och så gör han ju musik, såklart.
    Kapitel två heter Cirvm och består av brottstycken ur en filmad jorden-runt-resa, som någon gång i framtiden ska bli en fullängdsfilm, som Olsson skrivit musiken till. Precis som i det föregående kapitlet, berättas det egentligen inte något, utan det är mer som ett kollage av intryck och minnesfragment.
    Det avslutande kapitlet heter New York City och skildrar Olssons och hans bands resa dit strax innan millennieskiftet. Detta kapitel är också det minst intressanta, då det, trots konstnärliga kvaliteter, för tankarna till någons trötta semestervideo. Vi får se Olsson lunka förbi Chrysler Building, förbi Times Square-turister i khakishorts och korpulenta konstaplar med borstiga mustascher. Kapitlet lyfter dock i slutet, då bandet genomför en febrig, hypnotisk konsert mitt i glödheta Manhattannatten.
    Det ska erkännas att det krävs lite engagemang för att ta sig genom de tre kapitlen, för de har mer gemensamt än bara det genomgående torftiga ljudet och bildkvaliteten, som är antingen charmig eller värdelös, beroende vad man har för preferenser. Inget av dem berättar nämligen något, i traditionell mening, utan materialet fokuserar snarare på stämning och atmosfär.
    Men det fungerar, engagemanget belönas. Toures har känsla for ton och tajming, och Olssons musik är förtrollande suggestiv. Uzi Magazine volume 2 ger kanske inga svar, men däremot väcker mötet mellan bilder och musik mängder av tankar, känslor och frågor till liv. Och faktiskt, efteråt känns det på något vis ändå som om man kommit den reserverade kompositören, producenten och enslingen Björn Olsson åtminstone lite, lite närmre.