The Flaming Lips och jultider är som yin och yang. Den idealistiska humanismen i texterna osar som varm glögg, bjällrorna klämtar i Christmas at the zoo och tjocka tomtar dansar runt med utomjordingar på scen. Och på tal om utomjordingar, bandet är också en del av rymden. ”When the space ship beams you up boy, get drunk fast”, sjunger Coyne i den fantastiska låten Psychiatric exploration of the fetus with needles från 1995. Rymden har alltid varit i god symbios med julen om Coyne själv får välja. The Flaming Lips har länge lekt med dessa effekter, men det är först nu som bandets filmprojekt Christmas on Mars visar vad som egentligen försiggått i Coynes huvud de senaste tio åren (det tog sju år att spela in filmen). Man blir inte klokare av att se Christmas on Mars, men den är en utomjordisk upplevelse i sig.
    Handlingen utspelar sig på en rymdstation på Mars. Bandmedlemmen Steven Drozd spelar Major Syrtis, en smått depressiv figur som varit på Mars på tok för länge. Nu börjar han se syner, konstiga sådana. Major Syrtis är inte ensam om att vanka runt i hopplöshet. Han är omgiven av sorgliga kufar, mestadels herrar, som svär och gräver ner sig i sina egna tankar samtidigt som de förgäves försöker underhålla en rymdstation som sakta faller isär. En domedagsstämning svävar runt bland filmens 80-talsfuturistiska dekor. Milvis med sladdar hänger längs med väggarna och korridorerna ekar av tomhet och mentalsjukhus. I själva verket spelades de flesta rymdstationsscenerna in i en övergiven cementfabrik i Oklahoma. Det mesta är filmat i kornigt svartvitt. I bästa fall blir man påmind om Andy Warhol-estetik. Stanley Kubricks 2001: a space odyssey är inte bara en influens, den är ofta påtagligt närvarande, om än i så DIY det bara kan bli.
    ”Where is heaven when you’re in outer space?”, beklagar sig en medarbetare till Major Syrtis. Det är den 24 december och tomten har blivit galen. Till och med rymdstationens psykolog, spelad av Adam Goldberg, är ett nervvrak. Men som en skänk från ovan dyker han ner, Wayne Coyne, iklädd rollen som en marsiansk messias. Resten är kanske inte filmhistoria men så skruvat att man ändå rycks med.
    I den här DVD-utgåvan medföljer även soundtracket till filmen. Genom studiohjälp från bandets producentguru Dave Fridmann lyckas Flaming Lips sätta toner på galaktiska rymdresor, men framförallt på den ständigt närvarande tomheten. Det är sparsamma melodier och ljudlandskap som man kan koppla till Brian Enos tidiga ambient. I sitt filmiska syfte fungerar den perfekt.
    Om man vill kan man dra paralleller från det här filmprojektet till Flaming Lips musikaliska upptakt – då storslagna idéer slogs på fingrarna av okunskapen. Wayne Coyne har alltid vetat vad han vill göra men kanske inte alltid hur det ska göras. Som band har Flaming Lips tagit sig vidare från kakofoniska noisebarriärer till storslagen symfonipop. På några år lyckades de vända på skutan och leverera odödliga klassiker som Clouds taste metallic och The soft bulletin. Nu återstår det att se om fortsatta filmprojekt kan nå samma klassikerstatus som, säg, 2001: a space odyssey. Ni skrattar, det gör jag med. Men ha i åtanke: i Wayne Coynes värld är allt möjligt. Som att till sist få fira en fröjdefull jul på Mars till exempel. Det lyckliga slutet är givet.