Jag har inte så mycket till övers för bloggande. Det lilla jag insupit av denna så-i-ropet-kulturform har varit antingen för ytligt eller för privat och det är ganska få personer jag känner att jag vill fördjupa mig i på det sättet. Däremot är jag fortjust i Magnus Uggla. Eller ännu hellre var jag förtjust i Magnus Uggla. Singeln Fula gubbar var kanske den bästa julklappen när jag var nio eller tio och jag letade sen mig några steg bakåt och följde även med några kliv framåt bland utgivningarna innan jag tyckte han peakat.
    Blev inte så många besök på hans blogg och det är rätt skönt att man nu kan reparera misstaget. Han klarar sig undan det alltför privata men en hel del inlägg tillför inte så mycket. Däremot är hans diverse nojjor som genomgående tittar fram roande och även inblickarna från familjelivet är tillräckligt läsvärda för att jag gärna drar ut kvällsläsningen något längre än vanligt.