Författarens förord börjar med: ”Tror du någon skulle vilja läsa en bok om ett svenskt band som spelade popmusik på 1960-talt, uppträdde på en scen högst tio gånger, aldrig fick skriva autografer och inte ens var i närheten av att få skivkontrakt?”. Samma förord avslutas med följande: ”För sanningen är att sagan om The Sebastians, faktiskt, innehåller åtminstone en dimension av allmängiltigt intresse. Det handlar om vikten av att ge sig hän, att våga drömma – att stämma gitarren och sedan med ett hjärta fyllt av glädje lyssna till den sträng som brast.”.
Givetvis vill någon läsa denna bok, synd vore det annars. För trots att få kände till dem, kanske 300, så blir jag onekligen på bra humör när bandet går från resväskor till riktiga trummor, repar in allt fler låtar och att när väl spelglädjen infann sig var det bättre än det sex tonåringarna ännu inte haft. Dessutom vävs dåtidsaktuella händelser in i handlingen och ger en ytterliggare dimension till berättelsen om The Sebastians. |