Det var väl på tiden att även nykomlingen i Rolling Stones porträtteras. Ronnie Wood kom med i bandet som ersättare till Mick Taylor 1974 men erkändes inte officiell status förrän långt senare (när låter jag vara osagt). Han kom tidigare från Jeff Beck Group och The Faces och ett långt liv i sus och dus har följt honom sen han klev upp på de stora scenerna. Inte för att det verkar bekomma honom så mycket. Visst kommer han in på framgången titt som tätt men det är inte pengarna som verkat vara drivkraften. Istället växer bilden fram av en uppväxt där familjens gemensamma glädjeämne stavades musik och Ronnie har i princip fortsatt hålla familjen, musiken och sitt målande som livets större glädjeämnen.
Texten utstrålar en glädje och godmodighet som är svår att värja sig mot och läsningen är ett måste för Stonesfansen.