AC/DC vad aldrig min tekopp som ung hårdrockare. Deras musik kändes gammalmodig. Men nog sjutton har de en del bra låtar som hållit hela vägen ända till idag. Med den bakgrunden började jag läsa AC/DCs sångares litterära debut, och fann till slut en bok jag önskar inte hade tagit slut så fort som den gjorde.
Rockers and rollers handlar glimtvis om AC/DC, men är allra mest en skildring av urengelsmannen Brian Johnsons bilhistoria. Karln är tokig i bilar. Tokig. Helt galen i dem. Och han berättar om dem med stor, humoristisk kärlek. Det är rövarhistoria på rövarhistoria, uppdelat i kortkorta kapitel perfekt för oss som hellre lyssnar på musik än läser bok.
Hans språk är fullt av uttryck motsvarande ”fitta, fat, tallrik” men det blir aldrig särskilt tröttsamt eller genant. Tvärtom – det kryddar boken med personlighet och ger den en egen stil i floran av rockböcker. För man får väl ändå klassa den som sådan?
Lite bilhistorier: han lyckas bränna upp baksätet på sin Porsche (Brian Johnson säger för övrigt aldrig bara ”Porsche” utan lägger alltid till siffror, stora bokstäver, Twin Turbo och allt sån där bilsnack) när han misslyckas slänga ut en cigg genom förarfönstret, han berättar om en bilolycka i Frankrike där flera inköpta flaskor vin krossas och han är indränkt i alkohol när folk drar ut honom ur bilen, han delar med sig av en helt oförglömlig bilfärd med en husbil genom ett mörkt Illinois där han flyttar undan avstängningsskyltar för att ta sig fram snabbare – och skumpigare. Och ger oss en del racingberättelser eftersom han älskar att rejsa. Han till och med föredrar det livet framför livet som sångare i AC/DC.
Lite band-historia får vi ändå, trots allt. Numer vet jag allt om var gubbakepsen kommer ifrån, vad han gjorde timmarna innan sin audition med AC/DC, vilken bil han körde den dagen och att en av killarna i bandet inte har körkort. För Brian Johnson är det som att inte tro på Gud.
|