Det är sen torsdagskväll i Göteborg. Kommun spelar på Klubb Svanen. Ett gäng poppare har klätt upp sig i sina finaste Cheap monday-jeans, koftor och prickiga kjolar. Den svartvitgråa färgskalan matchar de röda väggarna väl.

  Nästan lika väl som Kommun matchar krocken mellan den pluttiga scenen och den stora discokulan. Både den låga höjden på scenen (och dess tak) och Martin Hanberg föreslår att publiken ska komma nära. Discokulan och det svängiga livesoundet, å andra sidan, föreslår dans.

  Resultatet blir ett mellanting. Publiken kommer nära, och står och gungar lite med knäna. Somliga sjunger med, till och med. Det är ett mysdisco.

  Kommuns liveband är något av en indiesupergrupp. Dess mest okända, men kanske bästa, medlem är Johan på trummor (Anaugh Conda, The Hartmans, Hospitalet), som även trummar på skivan. Men det är verkligen inget fel på Per-Olof Stjärnereds (Autisterna, Vapnet) bas och sång eller David Nygårds (Laakso, Vapnet) klaviatur heller. Låtarna lyfts helt klart av liveformatet. Live är ändå det bästa sättet att framföra levande musik.

  Låtarnas texter och teman må vara ledsna (döden av en chef och flera relationer), men den allmänna stämningen är närmast "vi spelar musik, det är roligt". Som bandet själva skriver på sin Facebook-page: Glad är det nya ledsen. Ingen som gillar popmusik, och kanske ett litet mått av inåtvända fötter-mentalitet, bör vara besviken.