Det har kommit förvånansvärt lite folk till Tingssalen denna fredagsafton, Tobias Fröberg varande så bra som han är. Kvällen inleds med en utförlig presentation av förband och huvudakt. Den innehåller visserligen bra info, men i väntan på livemusik är den otroligt lång.
    Lokala förmågan Sadie Rain äntrar scenen till ljudet av hjärtslag i högtalarna och jag vet inte om jag ska tycka att det är pretentiöst eller fint. Musiken som följer är till största del det förstnämnda. Två ledsna gitarrer, stundom ackompanjerade av en miniorgel. Sång som viskas fram från djupet av en poplugg med väl inrökt röst. De första två-tre låtarna är det fint och trevligt. De nästföljande två ursäktas av min svaghet för popluggar. Andra hälften känns tjatig, då har man hunnit få nog av konceptet. Avsaknaden av mellansnack bidrar också till långrandigheten.
    I enkelhet är det en tunn gräns mellan simpelt och briljant. När Fröberg börjar enkelt enbart ackompanjerad av piano tänker jag att han definitivt är över briljantgränsen. Det känns som att pianotangenterna trycker på känslor man inte visste att man hade. Briljansen tror jag till stor del ligger i den själfulla och träffande texten. Enkelt komp, visst, men det är allt annat än banalt. Fröbergs fingrar slingrar sig över gitarrhalsen i en snygg melodislinga och han sjunger, som min vän Manda säger, ”den snyggaste ton jag hört med så fult fejs”.
    Där de flesta singer/songwriters tenderar att överdosera melankoli i sin musik lyckas Fröberg balansera glädje och vemod så att det känns helt rätt. En annan sak jag verkligen uppskattar hos Fröberg är hans totalt opretentiösa framtoning. Han stämmer om gitarren på scen, skämtar på sin charmiga gotländska om att sälja låtar till reklam och ”förlora sitt indie ass” och kommer av sig lite när han spelar en låt från kommande platta.
    Inför sista låten ber han om ”mer reverb, så att det låtar som att vi är i en kyrka” eftersom ”det trots allt är fredag”. Och det där reverbet sitter verkligen fint som stämningsfullt avslut. Vackert.