”Skönt” är ordet som ständigt återkommer när jag lyssnar på This is for the white in your eyes. Visst känns det att trummorna försöker sätta någon slags dramatisk stämning och visst är stråkpartierna pampiga, men det är ändå det snälla som överväger. Frontmannen Yannis Noya Makrigiannis lena röst och det promenadvänliga tempot är så vänligt att det låter radiokompatibelt, i enlighet med den CV-liknande pressbiografin som låter berätta om uppmärksammande i hemlandet Danmark. Det låter väldigt väl, det är verkligen inte produktionen som sänker betyget, utan avsaknaden av egenhet. Första tre genomlyssningarna försökte jag komma på vad jag påmindes om. Nu är jag bara lätt besviken för att det känns som att det finns potential för mer än såhär, att det finns ett eget uttryck under radiokompabiliteten som inte kommer fram. Nästa gång? |