Till prenumerationssidan Länk till PDF-fil
Annonser

 
     
 
Moneybrother
Sticky Fingers, Göteborg
090415
 

Stämningen i luften: Brötiga 24+are går på konsert direkt efter after worken.

T-tröjorna med tryck är i majoritet på Sticky Fingers top floor. Snart ska Moneybrother äntra scenen. Bredvid mig står en bekant, halsar öl och håller en söt tjej om midjan. Moneybrother levererar alltid, säger han med engagerad röst. Okej tänker jag, levererar – det låter mer Idol än rock’n’roll.
    Anders Wendin kanske inte platsar i någon talangtävling i tv men rockstjärna är han inte heller. Potentialen fanns där, Monster var ett av Sveriges bästa band på sin tid. Moneybrotherdebuten med Blood panic kändes lovande och plattan bjöd på flera bra spår. Men vad hände sedan? Skiva nummer fem finns nu i butikerna och kritiken har varit sval. Omslaget är coolt men låtmaterialet trist. Precis som Moneybrother.
    Klockan är strax efter halv tio när bandet äntrar scenen. De verkar taggade och som alltid står Viktor Brobacke för spexet. Kvällen till ära ser han mer ut som Håkan Hellström än den modstil jag brukar förknippa honom med. Jeansjacka, t-tröja med ankartryck och någon form av Elvis-frisyr. Anders själv bär en likadan jacka med en broderad tiger på ryggen. Motivet för direkt mina tankar till Rocky II. Och visst ser Moneybrother tuff ut. Tuff men långt ifrån cool. Det har gitarristen Petter lyckats bättre med. I hatt och väst ser han både hemlig och fräck ut. Helt i min smak, lite mer 70-talsgangster än en hipster från Fräckestan.
    För mycket när det gäller Moneybrother känns mer fräckt än spännande. Allt är rätt och viljan finns där. Det låter bra och bandet ser ut att ha skoj tillsammans. Publiken engagerar sig i perioder och fram emot slutet är stämningen nästan på topp. Men det når liksom aldrig helt fram. Mellansnacken är ointressanta historier och falsettrösten som en gång gjorde Moneybrother känd känns mest tillgjord. Den riktiga spelglädjen, den med hjärtat på scengolvet och nu-kör-vi-tills-vi-stupar känslan saknas. Kanske är det inte heller det Anders Wendin vill med sin musik och sitt framträdande. Men personligen uppfattar jag att det är just vad han försöker, men det faller platt. Det blir för mycket hjärna bakom allt. Det blir så rätt att det blir fel och känslan uteblir. Snyggt omslag men trist inre.
    Det har snackats om en rad stora artister som skulle ha inspirerat och influerat Moneybrothers musik. Själv gillar jag egentligen inte att jämföra men utseendemässigt tror jag bandet både kikat på Rocky-filmerna och The E Street Bands spelning på Hammersmith Odeon 1975. Låtarna däremot är varken spännande, bra eller ens i närheten av Tenth Avenue freeze-out eller Police on my back.
    Kvällens höjdpunkt är utan tvekan It’s been hurting all the way with you Joanna. Lite lugnare, lite mer allvar, lite bättre. Hade gärna hört hans svenska tolkning av Downtown train i samma veva.
    Men Moneybrother lyckas inte charma mig att köpa nya skivan, inte ens en portion tomatsoppa på bruk. Istället kommer undertecknad att fortsätta lyssna på Blood panic och minnas Monsters hemmasnickrade musikvideor som visades i Vox Pop.
    Och killen som sa att Moneybrother levererade, japp han hånglade sig igenom konserten.

Klara Grape
 
     
 
Ace Frehley
Kommun
The Raveonettes
AC4
Damien Jurado
A Mountain of One
Theodor Jensen
Nicolai Dunger
The Tiny
The Bear Quartet
Fler recensioner
 
     
 
 
 
 

Bookmark and Share

 
info@groove.se   Box 112 91, 404 26 Göteborg    Telefon 031-833 855   Ansvarig utgivare: Gary Landström