Det första som gör mig glad är bordslampan med fransar som står och myslyser på scen. Det andra är den uppstoppade ugglan (!) som också står som dekoration. Det räcker för att höja mina positiva förväntningar ett snäpp.
    Likaså gör det välklädda bandet. De är fancy i skjortor, västar, hängslen och kostymer respektive klänningar. Detta ägnar jag några sekunders uppmärksamhet innan trumpetintrot i Dancing the whole way home, titel- och öppningsspår på det nyss släppta albumet, fångar mig. Därifrån fram till slutet svänger det, på ett sätt som får mig att koppla till barnfilmen Aristocats jazziga Alla snubbar vill ju vara katt.
    Det här är mitt första möte med det nya låtmaterialet. Miss Li är fortfarande lika våldsam med både sin röst och sitt piano, men med ett fetare komp med kontra- och elbas, trummor, gitarr samt saxofon och trumpet. Charmigt småmulligt mot gränsen till fläskigt.
    Jag trodde att den absoluta höjdpunkten skulle bli superklistriga hitten Ba ba ba, och för de som är fulla längst fram verkar det onekligen vara det. Men det tveklöst mest lyckoframkallande är sprudlande Oh boy med ett fantastiskt saxofonsolo av Klas Åhlund (ja, han i Teddybears STHLM). Hade hela konserten haft samma energi som den och avslutande Miss Li hade betyget tveklöst varit högre.