Johan Palm fick stor uppmärksamhet och ett stort följe av fans under sin medverkan i Idol, med pojkaktig charm och intensitet. Självklart ska ju karriären fortsätta med en platta, med låtbidrag från Niklas Frisk. Jag blev lite nyfiken på hur otyglat det kunde bli, med tanke på att han lätt ger det intrycket, också genom att beskriva plattan som en blandning av britpop och punk. Och man ska nog inte vänta sig för mycket. Visst, det svänger till ibland, men allt är fångat i väldigt strama tyglar, och låter sig väldigt sällan närma sig gränsen som leder bortom svensk vuxen rock, gränsen där allt är möjligt. Fast bortsett från det, visst finns det låtar som är bra, absolut. Tänker att More to her than meets the eye är plattans bästa låt och You’re killing me skulle kunna röja riktigt bra live. Men allt som allt känns det blekare än vad det kunnat vara.