Min första kontakt med skånska Royal Republic blev genom tävlingen Metro music challenge, där de kom tvåa. Sedan dess snurrar de vidare med alltfler radiominuter och går hem i både slott och koja. Bandet satsar på det vågade och vinnande konceptet att ta med sig garagerocken in i salongerna, likt ett Backyard Babies som blivit ”fina i kanten”. Vem har sagt att man måste vara skitig för att rocka fett? Killarna knyter upp slipsen och tummar på vett- och etikettreglerna och ifrågasätter ytans signaler.

Låtarna skiljer sig egentligen inte mycket från varandra, men så länge musiken inte tvättas lika ofta som skjortorna har den de rätta takterna. Själva styrkan ligger i uttrycket som har energisk finess och ett sjuhelsikes driv, vilket väller rakt emot en. Känslan är smittsammare än svininfluensan, men här finns inget vaccin. Det är bara att låta sig träffas och köra hårt. Att reagera halvljummet på denna intensiva instrumentattack går bara inte. Kandelabrarna är nära att välta, ljuslågorna fladdrar farligt nära gardinen och bordsdamens långa hår håller på att ta eld.

Påverkad av tv-programmet Idols vokabulär tycker jag att tävlingsvana Royal Republic sitter säkert i sina röda sammetssoffor tills det är dags för nästa album. Det finns en viss risk att den uttömmande stilen kan bli svår att variera, men det är också min enda invändning. Publikens jubel!