Rätt ofta kan man undra varför vissa artister får så mycket uppmärksamhet och utrymme när andra, som har både ett intressantare uttryck och mer intrikata och bättre låtar, blott lämnas därhän. Amy Raasch är en singer/songwriter som förtjänar mer utrymme än hon får, eftersom hon har ett starkt uttryck, en skarp röst, emellanåt subtilt lysande lyrik med skarpa iakttagelser. Även om relevanta referenser kan ges till både Patti Smith och Joni Mitchell, påminner väldigt mycket om en annan underskattad, nästan också sorgligt förbigången artist: Jane Siberry. Samma oförutsägbarhet i melodierna, samma slags frasering emellanåt, men ändå mer konkret än henne. Inga aparta bryggor eller break, utan ständigt trogen det uttryck som är hennes; inget behövs för att visa på konstnärskap, utan allt finns där naturligt, styrkan, konsten, lyriken, musiken. Hoppas verkligen Amy Raasch blir ett namn på, om inte allas, så åtminstone några, läppar.