Louise Hoffsten är tillbaka med sin första platta på svenska på över tio år och till sin hjälp har hon den här gången tagit 2 x Peter med efternamnen LeMarc och Kvint. Själv säger hon att den gode LeMarc var den som fick henne att våga börja skriva på svenska igen och Så speciell är nog i mitt tycke en av hennes textmässigt mest utlämnande skivor hittills. När man skriver på svenska så kan man liksom inte på samma sätt gömma sig bakom ord eller catchy fraser.
    Soundmässigt så befinner sig Louise någonstans mittemellan folkvisetonen på 1996 års Kära du och det sena 90-talets lite bluesigare plattor. Men dessvärre så måste jag efter ett par lyssningar konstatera att Så speciell musikaliskt inte alls känns särskilt speciell och engagerande. Det känns segt och oinspirerat och även om Sveriges bluesdrottning backas upp av kompetenta musiker så lyfter det aldrig riktigt. Trots starka texter och en gudabenådad röst så når hon inte ända fram den här gången. Det jag framför allt saknar är hitkänslan och kaxigheten från plattor som 6 och Rhythm & Blonde. Troligtvis bara ett tillfälligt snedtramp, men synd på så rara ärtor.