Jag tror att jag ganska så säkert kan utse skivan som kommer att ligga på första platsen när det är dags att rangordna årets plattor. The Raveonettes har med sin tredje fullängdare lyckats att kombinera allt det som spretat på deras tidigare alster. Mörkret från första EP:n med skramlet från Chain Gang of Love med retropoppen på senaste Pretty in Black. Det skramlar och stökar rejält, samtidigt som popen dryper över de mörka självproducerade låtarna om lust, lust och just det, mera lust.
    Öppningen Aly, Walk With Me är som titeln antyder en promenad med en trummaskin i perfekt gångtakt med skönsång och gitarr-attacker som skulle få Thurston Moore att le med hela ansiktet. Dead Sound kombinerar Phil Spectors flickpop med lite väl valda Suicide-stölder, kanske speciellt från deras debuts Cheree. You Want the Candy hade lika gärna kunnat ha varit på Chain Gang of Love med en renare produktion. Bättre än så vet i tusan om Raveonettes kan bli, men jag hoppas verkligen det då de inte gjort mig besviken hittills. Om nån nu bara kunde locka hit dem för en spelning också.