Jag ska ju inte gilla det här. Mesiga körer, överstylade killar och sockersöta refränger. Men ändå kan jag inte sluta lyssna. Jag kan inte sluta sjunga med, och jag famlar efter min iPod så fort jag vaknar.
    Avenged Sevenfold slog igenom med förra skivan City of Evil, där låten Bat Country gjorde det mesta jobbet. Nu släpper de uppföljaren, sitt fjärde studioalbum, och det kommer att ta bandet till stjärnstatus. Radiohittarna, så som Almost Easy och Afterlife, är makalöst härliga att försvinna in i. Det påminner om annan amerikansk kommersialiserad refrängrock, men det tilltalar en bredare publik. Ett band som Good Charlotte är för barn. Ett band som Nickleback är för vuxna kvinnor i parförhållande. Avenged Sevenfold fungerar för alla dem och så många fler.
    Som vanligt kommer de ursprungliga fansen, från den tid då bandet var mer metalcore, att skrämmas bort (det gjorde de egentligen redan i och med City of Evil). Men bandet kommer att vinna så många nya landmarker. Avenged Sevenfold är en sorts 2000-talets Queen, där genrer som country, pop och metal bara är medel för att skapa sitt eget sound. Lyssna till exempel på ska-virkus-symfonin A Little Piece of Heaven, som är långt ifrån hårdrock, men vars melodier är omöjliga att inte ta in.
    Jag är förvånad över att jag faller för detta, men det känns äkta och framförallt – jag blir så himla glad när jag lyssnar på det.