Joe Jackson gjorde aldrig nåt större väsen av sig på de svenska hitlistorna ens när han var som mest framgångsrik i början på 80-talet, men i USA och Storbritannien är han alltjämt ett aktat namn. Han har alltid haft ett ganska unikt uttryck och påminner till stilen en del om sin generationskamrat Elvis Costello. Men där den senare på sina sista skivor segat till sig lite så känns Joe Jackson fortfarande både angelägen och nyfiken.
    Rain börjar starkt med den medryckande Invisble Man som med sina lekfulla piano¬slingor i sig är något av ett litet mästerverk. Sedan fortsätter det i samma anda med ytterligare nio låtar uppbyggda av Jacksons numera patenterade blandning av pop, jazz och klassiskt. Och jag kan inte annat än att tycka att det här är det mest inspirerade och livsbejakande album jag hört på evigheter. När man sen har att göra med en så gudabenådad musiker som Joe Jackson är det liksom svårt att hitta några fel och brister. Det här är musik som inte görs längre av en man som egentligen borde ha sin storhetstid långt bakom sig. Jag sticker ut hakan och utnämner redan i februari Rain till ett av 2008 års bästa album. Världsklass var ordet.