Åtta år efter det pop-rusiga genombrottet har Håkan valt att applicera sitt hjärta på en tidigare svagt utforskad del av sin skivsamling, och gått ifrån sina vapendragare i Göteborg, vänt sig med produktionsstöd till Caesars Jocke Åhlund. Fokus på För sent för Edelweiss är bluesbaserad rock, boogie och soul. Uppseendeväckande men inte helt överraskande, en väg han stegvis rört sig mot men aldrig utmanat som nu.
    Låtarnas teman känns däremot igen. Göteborg, berusande medel och svårigheten med det vi kallar kärlek. Men det finns även något annat, frågor om skuld och ett gnagande tvivel; jag vet inte om Håkan någonsin varit så här privat tidigare, alternativt aldrig berättat så här närgångna historier – vem de än handlar om.
    Förlorar han sig då i gubbrocksromantiken?
    Inställningen har alltid varit att han inte har något att förlora. Håkan Hellström kommer återigen undan galant. Självständigheten gör honom till den stora artist han är, att han kastar sig ut utan skyddsnät, och när Håkan Hellström står där på avsatsen så är det inte med några skitnödiga poser utan med en uppriktighet inför sig själv. Det går bara att tycka om.