38 år efter andra plattan Pugish så återförenas Pugh Rogefeldt, Janne ”Loffe” Carlsson och Georg ”Jojje” Wadenius återigen på skiva. Och om man bortser från att ljudbilden numera är några ljusår bättre så kunde det här ha varit en dåtida uppföljare.
    Det som framför allt gläder mig är att Pugh inte låtit så här vital och inspirerad på många år. Och uppbackad av två av Sveriges största musiker genom tiderna så kan det liksom inte gå fel. För är det nåt som framgår på den här skivan så är det att Jojje och Loffe fortfarande har få övermän på sina respektive instrument. All heder åt de här tre grånade männen som trots att så många år passerat törs riskera legenden genom att ge ut nytt material.
    Och man behöver inte alls skämmas för sig eftersom Vinn hjärta vinn är fylld av starka svängiga låtar. Här finns kanske ingen hit i klass med Dinga linga Lena eller Små lätta moln, men här finns en jämnhet som få plattor lyckas leva upp till. Självklart slår man lite ur underläge eftersom det här idag inte alls känns lika banbrytande och nytt som det gjorde 1969. Men jag är helt övertygad om att de gamla fansen kommer ta den här plattan till sina hjärtan och krama sönder den. Dessutom så tror jag att han har alla chanser att nå ut till de yngre generationer som hela tiden fortsätter upptäcka debuten Ja dä ä dä.