Eric Gadd är tillbaka med sin första svenskspråkiga platta på 19 år, och det känns som något av en nytändning för Sveriges okrönte funk- och soulkung. Förstasingeln Tvåhundratusen är något av det svängigaste jag hört hittills i år och personligen hade jag hoppats på en hel platta i samma stil. Nu blev det inte riktigt så utan huvuddelen av Stockholm står kvar, men jag ligger består istället av avslappnad svensk soul i ganska lugnt tempo. Som en slags hybrid av det bästa hos Kaah och Bo Kaspers orkester hanterar Gadd det svenska språket med yttersta perfektion och texterna får ett helt annat liv än om de hade varit på engelska.  

    Plattans akilleshäl blir istället bristen på tempo, låtarna glider ibland nästan helt in i varandra med resultatet att det här och var blir lite väl såsigt. Kanske kunde det varit idé att plocka in en producent från rockgenren nästa gång för att få till en lite ruffigare och mindre välpolerad ljudbild? All heder dock åt en artist som en gång i tiden var med och grundade den svenska soulscenen och som än idag känns både vital och tämligen unik i sitt slag. Eric Gadd står kvar, när de andra faller.