I Sverige är han inte så känd än, Steven Alvarado från New York, men har man väl hört honom så sitter han fast i hjärta och sinne. Han är dessutom uppbackad av musiker som stöttat storheter som Tom Waits och Lucinda Williams.
    Med enkla, mestadels akustiska, medel framkallar han starka, laddade känslor. Första låten får mig att tänka på Ryan Adams 30-årskris-platta 29, som också den börjar med en kreativt energifylld bluesrocklåt. Här bidrar Marc Ribot med passionerat elgitarrspel. Sedan blir det lugnare, men både text och musik är så okomplicerat direkt. Temat är det uttjatade ämnet ”hjärta och smärta” men när Alvarado sjunger och spelar blir det inte för sentimentalt utan ärligt och verkligt – bara det är ett svårt vågspel i sig. Så här bra kan bara de operfekta låta.
    Sången är inte insmickrande utan kommer rakt inifrån med självupplevda relationers uppgång och fall som drivkraft. Jag vill lyssna på Alvarado när bara han och jag finns i rummet, som att samtala med en nära vän. Vi kan ta oss igenom livets mörka sidor tillsammans och allt känns bättre efteråt.
    En lite vemodig med samtidigt trösterik stämning sprider sig när skivan snurrat sitt sista varv. Få singer/songwriters når hela vägen fram, men Alvarado är nära målet. Han väljer sin egen väg, en lite mer svårframkomlig sådan men när han väl är framme lär han vara så mycket starkare än de flesta andra.