Nilla Nielsen hade precis släppt sin debut Redemption sky när hon var i Thailand och skadades i tsunamikatastrofen. På ett sätt känns detta som en del i vägen tillbaka till en vanlig tillvaro. Det finns spår som på ett konkret sätt tar upp händelsen, och det känns också som att en del passager i albumet kommer så nära att känslan tar över och dominerar musiken, hela uttrycket. Det är dock så distanserat att det inte blir jobbigt eller påfrestande nära, men det märks att det finns något nära där.
Annars är det rätt ordinär storslagen pop, som har de där innerliga momenten som höjer några spår, annars också en del låtar som av helt egen kraft står ut, och som bidrar till att allt höjer sig över medelvärdet. Men inte tillräckligt för att bli unikt och exceptionellt, för det känns ändå de ibland väl 80-talssterila arrangemangen för utstuderade. |