Coldplay slog igenom med dunder och brak med debuten Parachutes för åtta år sen. Och även om de två efterkommande plattorna hållit gruppen kvar på listorna så har de mest känts som lite blekare versioner av debuten. Även om andra plattan A rush of blood to the head innehåller bandets till dags dato starkaste hitsinglar.
    På fjärde studioalbumet Viva la vida or death and all his friends har man dock bestämt sig att det är dags för en förändring och kallat in ljudkonstnären Brian Eno som samarbetspartner. Och det ska komma att visa sig vara ett genidrag. Bandet har alltid rört sig i samma musikaliska landskap som U2 och när man nu även plockat in producenten som var ansvarig för att skapa deras bombastiska arenarocksound så blir jämförelsen än mer oundviklig.
    Och den gode Eno lyckas faktiskt se till så att Coldplays vanligtvis ganska snälla rock får lite vassa kanter. Man vågar experimentera utan att oroa sig för vad skivköparna ska tycka, och det ger musiken ett helt annat liv och djup. Men det som gör att Coldplays musik inte går över gränsen och bara blir bombastiska, uppblåsta ljudpastejer är att Chris Martin fortsätter leverera samma omedelbara vackra melodier. Här finns visserligen ingen brottarhit i klass med In my place eller Clocks, men i gengäld så har Coldplay kommit upp med sitt mest spännande och genomtänkta album hittills.
    80- och 90-talet tillhörde U2 och Simple Minds, 2000-talets arenafyllande arvtagare heter Muse och Coldplay.