Pojkar växer upp och blir män. Och så även Usher som upptäcktes av La Face Records som 13-åring och släppte sitt första studioalbum när han var 15. Usher etablerade sig tidigt som r’n’b-stjärna och har släppt fyra album, nu aktuell med Here I stand. På sin hemsida, som han blygsamt döpt till usherworld, skriver han att Here I stand är precis vad fansen därute behöver.
    Jag tillhör uppenbarligen inte Ushers fanskara (om inte min kortvariga fascination för låten Yeah yeah räknas) eftersom jag blev uttråkad efter fjärde spåret. Hans album kommer självklart att gå hem hos massorna, det kommer att bidra med två-tre radioplågor som plågsamt kommer att spelas överallt i sommar (vi har redan hört I wanna make love in this club till fördärv). Men balladerna min vän – de är och har alltid varit Ushers starka kort och på plattan är det även hans behållning. What’s a man to do och His mistakes är inga mästerverk, men de är bättre än de 16 andra spåren tillsammans.
    Hemma i mitt vardagsrum kommer inget av denne artist att gå på repeat. Here I stand är för förutsägbart, för enkelt, för snarlikt allt annat Usher. 18 låtar om kärlek och förhållande, som ersätter tidigare texter om sex och flirt, är för mycket. Jag orkade inte ens lyssna klart på hans självömkande. Det är tyvärr precis vad som kan förväntas av en artist i Ushers R Kelly-imiterande kaliber.