The Lo-Fi är inte i närheten av lo-fi, utan helt klart välproducerat. Men Art school crap är inte överproducerad utan precis så lagom som sån här skön och energisk indierock ska vara. Öppningen med Biberdidoo och On and on är två riktigt sköna dängor. De brittiska influenserna gör sig påminda lite här och var, inte minst i The core-tex people som känns som en påhittig version av britpopparna Blurs Song 2.
    The Lo-Fi krånglar inte till det utan kör med ganska raka rör och den sträva sången gör sig bra till det riviga gitarrspelet och de ösiga trummorna. Plattan är en kryddig poprockhistoria från början till slut med undantag från All the young misfits som snarare påminner om någon av Nikola Sarcevic ballader, vilken för övrigt utgör ett bra avbrott i all energi.
    The Lo-Fi är inga pionjärer men det finns många starka kort på Art school crap och jag har inga problem att ryckas med. Det svänger!