Studioalbum nummer sexton är resultatet av två års intensivt arbete för att knåpa ihop fjorton låtar och nio mellanspel. Fördelat på två CD och med textinnehåll kretsande kring femtonhundratalsfransosen Michel De Nostradame – Nostradamus – är det bandets mest ambitiösa satsning hittills. Här finns godbitar som den tunga inledningen Prophecy, ett mer traditionellt Priest-nummer som titellåten och den hyggliga balladen Alone för att nämna några. Betydligt oftare går det tyvärr på tomgång och mitt i allt orkestralt nytänk saknar jag de snabba dängor med klisterrefränger som varit ett av gruppens kännetecken genom åren.
    Vill man höra Halford ta sig ton på italienska och franska eller bara önskar ett annorlunda Judas Priest-album får man valuta för slantarna, i övrigt är det bra men knappast det mästerverk många av oss mer eller mindre räknat med.