Han låter nästan ursäktande på rösten, försiktig, smygande och nästan osäker. Nu är det naturligtvis så att uttrycket passar sig utmärkt till den samling låtar som Doug Hoekstra samlat, men det är också del av den lilla krydda av innerlighet som lyfter hela plattan. Lite smånätt, lite småjazzande, med rockbotten, med dörren öppen mot popvärlden, som en vilja att sitta i ett nav i hela den moderna musikens uttryck. Utan att egentligen vilja göra något unikt av den, utan bara visa på vilka möjligheterna är, vilka låtar som finns att fånga upp, att lyssna på, att framföra. Det känns som att det finns vissa likheter mellan Hoekstra och en tidig Conor Oberst och Bright Eyes, bortsett från att Blooming roses aldrig blir så rak och omedelbar, utan snirklar sig runt ens öron och ben tills man inser att det blir allt svårare att komma loss. Ömt, innerligt, men inte utan det lilla tuggmotstånd som krävs. Gillar.