Det kanske tråkigaste med att The Libertines splittrades är att Carl Barat, den då relativt stabile gitarristen, bildade Dirty Pretty Things. Med ett så digert CV så är det förståeligt att karln har svårt att acceptera att hans tid var då. Nu har de släppt sitt andra album, och med en nästan fascinerande monotoni arbetar de sig igenom så gott som varenda klyscha som har tagit både engelska och svenska indiekids med storm de senaste åren. Lite punkfunk, lite heroin, lite tristess, lite pubrundor. Därmed aldrig sagt att det är riktigt uselt – två låtar, Truth begins och The north, är till och med riktigt bra – men det gör det hela ännu värre. Man kan ju inte ens skratta åt det. Som en modern studie i ängslighet fyller Romance at short notice definitivt en funktion, men rent musikaliskt så bidrar inte skivan med något nytt över huvud taget.