När Benediction tillsammans med kollegorna i Cannibal Corpse slog igenom i början 90-talet brukade jag och mina kompisar lite skämtsamt kalla deras ganska raka och enkla dödsmetall för köttbulle-metal. Detta för att bandens fans ofta såg ut att precis ha börjat gilla hårdrock, och alla vet ju hur tråkigt det kan se ut när håret håller på att växa ut. Är det sedan mörkt och lite krulligt… Ja, då är det ju lätt att man ser ut som en köttbulle.
    Jag har på senare år börjat uppskatta skolan av dödsmetall som de båda banden representerar. Killing music är precis vad man kan förvänta sig av Benediction. Bruks-döds att lyssna på och digga till, men som inte lämnar några djupare spår i själen, och det måste ju faktiskt inte all musik göra. För att förgylla plattan har Benediction bjudit in gäster från bland annat Bolt Thrower, GBH, Atheist och Faith No More. En trevlig gest som inte heller den skriver in sig i historieböckerna.
    Jag blir dock på gott humör av käcka dängor som Dripping with disgust och They must die screaming. Killing music dödar inte Benediction. Det som däremot dödar deras musik lite grann är den mesigt klapprande baskaggen. Hur tänkte ni killar?