Om man kan bortse från att Sophia sound- och genremässigt positionerat sig kloss an på Robyn men även tangerar Björk, Cher (!) och Kate Bush, så känns The laptop diaries fräsch. I alla fall en stund. Hennes autotunade röst tenderar nämligen att bli ett irritationsmoment ju längre plattan flyter på. Och det känns som en downer, jag hajpade ju Sophia efter förra årets coola EP Stockholm calling…
    Musikaliskt känns plattan ändå skapligt spännande. Den är kantig, ryckig och påminner om en stapplande cyborg på en främmande planet. Och jag gillar det. Får dock för mig att Robyn levererar bättre låtar vilken dag i veckan som helst – och då blir ju Sophia i praktiken redundant. Vet faktiskt inte varför jag ska fortsätta lyssna på The laptop diaries.