På All hope is gone har Slipknot skrivit några av sina bästa riff och låtar någonsin. Det är ett påstående som är som blod i vatten – politiskt korrekt är att hata det nedtonade Slipknot á la 2008 och hylla det kaxiga bandet från 1999 – men vad som är bra i dagens Slipknot försämrar absolut inte bandet som vi kände det.
    Visst, visst. Det finns låtar och material på All hope is gone som är dåligt och mjäkigt. Typiskt nog oftast på partier där Corey Taylor sjunger rensång, så som Tool-doftande Dead memories eller den genanta sånghooken ”I’m giving up again” på Butcher’s hook. En låt jag önskar att de aldrig hade inkluderat, särskilt som bandet hade lååång tid på sig att skapa detta album.
    Men så finns det också mördande bra grejer. Förstasingeln Psychosocial har ett krossande vers- och refrängriff, uppbyggd på samma sätt som Metallicas Enter sandman, fast betydligt tyngre och mer hållbart. The times of your life och Vendetta bygger också på så pass starka riff­partier att marken under dem aldrig kan brista.
    Jag tycker till och med att Snuff, bandets försök till tändareballad, är riktigt lyckad. Hoppas bara att den låten inte blir Slipknots stora genombrott, det hade varit missvisande mot ett band som trots allt personifierar hård metal och energi.