När Noel säger att han och hans ögonbrynsbroder blivit mer vuxna och letar efter nya sätt att göra låtar är det nästan så man blir lite full i skratt. Ska dessa ManC-wankers nu försöka lura i oss att de är sansade, kontrollerade och nyskapande? Har helvetet frusit? Men det stämmer till viss del, allt är ju som bekant relativt och alla blir ju äldre med åren. Även f***ing rockhuliganer.
Oasis har med Dig out your soul försökt göra en platta byggd på groove och en hypnotisk känsla snarare än konventionella poprocklåtar med vers och fotbollssläktarrefräng. Och jag trivs med denna softare inriktning. De låter inte så mycket… Oasis längre. Mer som ett flummigt 60-70-talsband. Eller Ride. Eller The The. Eller som The Soundtrack Of Our Lives!
Hur som helst är det en tillbakagång till något Oasis aldrig varit, inte ens Liams sång känns igen som den brukar. Och efter 15 år av arena/pubskrålhits räcker det faktiskt. Den grejen har de liksom tagit hela vägen redan. Så, Falling down och To be where there’s life är sköna spår som bara ångar på på egen hand, det är bara att åka med. Nya Oasis i sin lösaste form.
Annars höjer sig The turning och pumpande I’m outta time över massan. Den första trots att den har en mäktig refräng, men det behövs ibland som omväxling. Den sistnämnda på grund av sin lugna, smeksamma Beatles-vibb som får mig att vilja kramas. Så visst har Oasis blivit blödiga. Big time! |