Hela denna platta känns bredare och mer inbjudande än något Möllehiphopens svar på Håkan Hellström släppt tidigare. Vet inte om det beror på att jag lyssnat sjukt mycket på den den senaste veckan, men varje spår känns klockrent och jävligt självklart – det finns inga dippar och ingen utfyllnad. Jag tror det beror på att Jason nått fram till minst 90% av sin potential som artist, och att publiken utvecklats med honom.
    För även om han, Måns, Jens och Svante gör låtar som känns gjorda för egna crewet och dessutom inte mörkar droganvändning är han ändå totalt folkkär och älskad. Crewet har sålunda växt något monstruöst på senare år och det känns skitkul att han fullständigt överbryggar genre- och åldersbarriärerna. Alltså lyckas han ha fingret på landets puls och alltid ligga steget före, genom att få oss att må bra samtidigt som han alltid ger oss något att fundera över. Tänk om fler politiker var så här öppna för intryck och sedan kunde omsätta det i handling, då hade det fanimej sett annorlunda ut både här och där, kanske tillhör president Obama den nya tidens politiker?
    I samma andetag man konstaterar att Jason är en de viktigaste och skarpaste Sverigeskildrare alla kategorier måste man även ge cred till geniet snett bakom hans axel: Breakmekanix-Måns i producentstolen. Han serverar definitivt soundtracket till det nya Sverige vare sig han enkelt och okomplicerat jammar på akustisk gitarr, fixar bisarra dragspelskomp eller bara fläskar upp ultranajsa råbeats att nodda sönder nacken till. Hans hårddiskar verkar svämma över av störtskön musik, så räkna inte med att Österlens Timbaland försvinner någon gång snart.
    Kontentan är därmed att En high 5 & 1 falafel är bäst just nu och en lång tid framöver. Den recensent som inte ger plattan full pott har knas i kolan.