För mig har Hansa Tonstudion i Berlin alltid varit nånting magiskt. Så många av mina favoritartister spelade in där; Nick Cave, Iggy Pop, David Bowie, Killing Joke för att nämna några, och nu Pelle Ossler. Jag har följt Pelle ett tag nu och alltid gillat hans skivor, men det här är lätt det bästa han gjort.
    Ett brus är väl det närmaste nån nånsin kommit Nick Caves The firstborn is dead vad gäller attityd och ljud. Det är mörkt, avskalat, rått och hypnotiskt. Svinbesättningen påminner om Osslers projekt med Thåström, Sällskapet. Suggestivt, instrumentalt och europeiskt. Och just Thåström tänker jag på flera gånger under skivans gång, kanske på grund av att Ossler tagit med sig bandet han spelade i då han kompade Thåström på turnén 2005/2006. Det känns som den skivan jag alltid velat att Thåström skulle åka till Berlin och göra, men istället blev det Ossler.
    Ner i säcken rullar över en som en långsam tanks och hade gärna fått vara både 10 och 15 minuter lång. I Ett slutet rum kör Ossler över mig totalt, Borra hål är en skånsk betongblues som knastrar, sprakar och skrämmer, Elvis på institution ren rockabilly, nästan som ett ungt Wilmer X. Det här är helt klart årets bästa, mörkaste och mest intressanta platta, den är allt det som ett Idol- och Melodifestival-skadat Sverige behöver. Tack Ossler!