Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig. The Cure har efter ännu ett fyraårigt uppehåll släppt en ny platta, och precis som med de tre senaste plattorna har ingenting direkt hänt så som Robert Smith sagt. Den här gången lovade han en dubbel-CD, den skulle till och med komma i två versioner. Istället sitter vi här med en enkel upptempo och poppig Cure-platta. Och det är där problemet är, mitt Cure, det band som jag gillar, är ett mörkt, suggestivt och hypnotiskt band som trollbinder och fräser. Visst, pop-Cure är alltid bra med det är inte vad jag vill ha.
    Första låten Underneath the stars är en fantastisk öppning, gitarrer som bygger och bygger och Roberts röst som slingrar sig igenom låten och flyter och flyger. Sen pop direkt efter det, sen självmord och sen den galna singeln Freakshow som faktiskt bara blir bättre och bättre. Men det är lite ojämnt och lite ofokuserat efter det. Det finns höjder och lågmärken, men i det stora hela en bra platta som påminner väldigt mycket om Wish men som inte har den jämnheten och höga nivån. Sleep when I’m dead har en grym refräng och The scream är skivans absoluta höjdare, en hård, pumpande låt med ett riktigt vasst slutparti. Mer sånt och det hade varit en riktig fullträff, nu är det bara en okej skiva från ett riktigt bra band.