Hon säger att hon aldrig haft en tanke på att skriva låtar på svenska innan hon en dag vaknade och albumets två första låtar bara fanns där. Det känns rätt självklart när man hör det. För just de två låtarna är de som är mest omedelbara och direkta.
    Å andra sidan kan man ju undra om Pernilla hela veckan innan just den morgonen maniskt lyssnat på Lars Winnerbäck, för det är nästan otäckt hur mycket av hela hans idiom som finns där, klarast manifesterat i Johnny Cash och Nina P. Det blir väldigt tydligt att det dessutom är de första låtarna som sätter det största avtrycket, för, hur märkligt det än kan låta, resten låter rätt opersonligt. Det finns inget som är direkt tråkigt eller dåligt, men heller ingenting som känns. Däremot en riktigt bra ljudbild; jag brukar tycka att det blir tråkigt att höra för välpolerat sound, men här funkar dynamik och lyfter faktiskt många låtar. Fast inte direkt till några magnifika höjder.