Dessa fyra herrar verkar älska gitarrdriven musik med starka melodier och deras entusiasm smittar av sig på lyssnaren. Jag gillar särskilt öppningen med emo-klingande Sharpshooter och Murphy was here.
    Och det är någonstans i emo-facket de rör sig, dock med stor öppenhet för hardcore, indie och hederlig rock. Att detta Uppsalaband själva står för inspelningen, produktionen och mixningen av sin fullängdsdebut tycker jag i sig är ett plus. Samtidigt får det aldrig bli en ursäkt för eventuella brister. Men jag tycker inte att The Good Honey Societys har särskilt mycket att ursäkta sig för.
    Visserligen saknar jag variation på plattan. De kunde ha överraskat lyssnaren lite mer – för detta har vi hört så många gånger förr. Men det går inte komma runt att de har gjort ett gediget jobb med When whenever is a dream. Men jag vågar ändå misstänka att The Good Honey Society gör sig allra bäst som liveband. Och det kanske ändå är det viktigaste. Ös på bara!