Med överlägsna partyfunkklassikern Crazy in love i bakhuvudet tog jag mig an denna dubbel-CD, men tyvärr började jag lyssna på I am-plattan som är en seg och intetsägande balladsörja att genast gå vidare från. Tyvärr droppade det förväntade betyget minst två steg i och med denna kassa platta. Som tur är räddar Sasha Fierce-plattan upp helheten till godkänt.
    Bjonkan lyckas nämligen som väntat, med hjälp av diverse kompetenta producenter, här leverera en halvtimma fylld av modern lyssningsfunk. Starka och sexiga spår avlöser varandra och den röda tråden från Destiny’s till 2008 års sista musikaliska suck är uppenbar. Inte så mycket pekar mot framtiden men låtbyggnationerna och Bjonkans sånginsatser är så stabila att jag förnimmer multipel korttidslycka. Hello är en personlig favorit med sin episka anrättning. Men gnällig blir jag ibland när tempot sänks för mycket även på denna platta.
    Sammanfattningsvis borde Jigga föreslå frugan att sluta ”försöka växa artistiskt” – det är mycket mer logiskt och njutbart för oss alla om hon gör det hon är riktigt bra på. Nämligen lite fartigare och tuffare nutidssoul.