Det har ju gått omkring 20 år sedan Tracy Chapman slog igenom med Fast car. Och nog måste det monster som den blev vara något av en tacksam förbannelse. För nog är det väl fortfarande med den hon förknippas, eller i alla fall hennes två första plattor? Som om inte något av det som hänt de senaste 18 åren har hänt.
    Nu har ju i och för sig heller inga direkta avsteg skett musikaliskt sedan den dagen, visst är det lite grann av samma slags Tracy som fortfarande ljuder ur högtalaren och hörluren när man lyssnar, om än mer sofistikerad än den, ändå, oborstade intensiviteten som kunde vara. Ett sakta utmejslande genom åren, som också hörs, väldigt mycket, i sångerna, och i sången, ännu med det fågelliknande vibratot. Man kan liksom inte låta bli att tycka om henne när man lyssnar. Det finns en envis charm, och det känns också som att det här är den mest sammanhållna platta hon gjort, åtminstone på länge, trots att det finns småspretande element; från subtil americana till 30-talssoaré. Inte så märkvärdigt, men habilt och, ja, det är svårt att inte tycka om det.