Det är som att hon fångar en redan på skivomslaget, med sin blick. Det är liksom svårt att komma undan, att vika undan. Sen blir det uppenbart och självklart att man är snärjd, som fångad med lasso, som frivilligt gående i hägnet.
    Sofia Jannoks visor på samiska är visserligen omgivna av ett sound som låter väl smygjazzigt och gråsvenskt emellanåt, så där lagom upphetsande. Men tack vare den samiska sången, hennes röst, hennes röst, och de små, små nyanserna av jojk och samisk tradition som dyker upp som en helt naturlig del av musiken emellanåt blir det, om inte magiskt, så upplyftande och vackert att man inte kan sluta lyssna. Möjligen efter att hört titellåten några gånger till, och den varmt tidlösa vaggvisan Dulla lulla ytterligare några gånger, och låtit den stilla sitt sinne. Hade det inte varit för ett par rätt tradiga nummer hade det här kunnat vara riktigt klockrent.