Jag har ända sedan mitt första och enda besök i Skottland 2004 haft ett gott öga till Franz Ferdinand. Då överväldigades jag av deras genombrott på hemmaplan, detta för mig rätt okända bands hitstinna debutplatta syntes och hördes överallt i Glasgow och Edinburgh och jag smälte. Med nya plattan visar de att de fortfarande är att räkna med i genren cerebral och stapplig vit funkrock. Även om deras gig på Way Out West i somras inte var spektakulärt på något sätt så kommer de mer till sin rätt i hemmastereon.
    Spetsen denna gång utgörs av singeln Ulysses (Max Tundras remix är också het) och ett koppel humörhöjare till, som Can’t stop feeling med sin djupa syntslinga i refrängen och den pigga popkaramellen Turn it on. På det stora hela är albumet skönt gött med en fin avvägning mellan coolt och trallvänligt, mysigt och kantigt, snärjande och unikt. Som popalbum väldigt lyckat således. De har lyckats igen.