Det fräser och sprakar om göteborgsbandet Franke. På sin uppföljare till debutplattan Optimismens hån har de grävt djupt i sin skivsamling. 90-60-90 hade nästan kunnat vara hämtad från The Stooges platta Funhouse, Handfull stoft och det dunkla titelspåret skriker det The Cramps om och även avtryck av Thåström tycks tränga in i spår både här och där, liksom en föreställning om hur Broder Daniel hade låtit om de levde ut all det kaos de sägs ha inom sig.
Men Franke lever ändå sitt eget liv, de blandar explosiva ämnen men lyckas ändå hålla dem inom kontroll. För att inte tala om det ylande munspelet som ekar i bakgrunden och får mig att le igenkännande. Det behärskade svenska folket behöver väckas upp av Frankes skönt operfekta knockout-väckarklocka. Läs texterna innan ni lyssnar på skivan, för dessa män har mycket klokt att säga om människan och dagens läge, vilket inte riktigt framgår när man samtidigt ska vältra sig i den ljuvligt anfallande punk/indie/blues/garage/rockabilly-känslomixen. Av några sprickor kan det skapas de allra vackraste mönster, mönster som suddar ut gamla vanor och bildar en ny modell att leva efter, eller snarare en styrka att våga vägra leva efter bestämda mallar. Och det är när det spricker som det händer något – skitigt, skevt och rätt. |