Salem Al Fakir kom som en blixt från klar himmel för två år sen och charmade såväl tonårsflickor som den samlade musikpressen och Grammisjuryn. Så den stora frågan inför släppet av Astronaut var väl mest hur han skulle klara att följa upp en så framgångsrik debutskiva. Och svaret är att han lyckas tämligen galant.
    Ja, i många fall är det till och med så att platta nummer två överglänser debuten. För där Salem på första plattan ibland kunde kännas lite väl polerad och korrekt så känns han här istället befriande lekfull och nyfiken. Han vågar kosta på sig att hoppa lite mer mellan genrerna, och till skillnad från debuten, där han soundmässigt förde tankarna till Stevie Wonders Motowndoftande soul, så lånar han här istället friskt från såväl 70- som 80-talets popmusikscen. Keyboarden har samtidigt tagit en mer central plats i låtarna och det här svänger riktigt skönt från början till slut.
    För produktion och inspelning står precis som sist Salem själv och i det fallet verkar det faktiskt som att själv är bäste dräng. En imponerande samling gladpoplåtar som bevisar att Salem Al Fakir är allt annat än en dagslända. Utlandslansering nästa?