En EP med klassisk blandning av pop och rock, inbäddat med lite folk och, ja, mycket annat, och dessutom på det där sättet att kompromisslösheten inte bara hörs, utan blir självklar; det finns inget annat. Lika självklart som luften man andas.
Med mestadels akustiska gitarrer, banjo, piano och blås, men fortfarande kvar i poppen och rocken. Precis så omedelbar som man önskar att all musik ska kunna vara. Svedberg & The Hillside Stranglers intar mitt hjärta utan pardon. Det finns naturligtvis hundratusentals referenser jag skulle kunna ge, borde ge, är skyldig att ge. Svenska, utländska, inhemska, hemska, varliga, väna, söta, salta, sura, fula, vackra. Alla klichéer; pop, rock, blues, folk, 60-tal, 50-tal, americana, country. Men de känns för otillräckliga, på något sätt, det känns inte relevant att smälta samman epitet. EP:ns fem spår är inte tillsammans en fantastisk helhet, men det finns tillräckligt mycket för att smälta utan invändningar. |